Lalleh som ett pepparkorn

Jag har alltid varit skeptisk till hela grejen med att en vänskap kan förvandlas till något mer. Att man helt plötsligt en vacker dag kan förstå att man faktiskt nog ändå är lite kära i varandra, men självklart skulle ödet (eller what ever) visa mig fel och låta mig bli en av dem.

 

Efter två års vänskap började jag och du umgås lite mer, och än lite mer. Vi hade redan pratat om ganska allvarliga saker de gånger jag sovit över hos Eliiot och inte kunnat sova. Du vägrade låta mig gå ut ensam för att promenera bort ångesten. Valde att gå i tystnad eller fråga helt rätt saker vid precis rätt tidpunkt. Och så kom den dagen då du och Hanna skulle sova över hos mig i min nya lägenhet. Där Hanna i sista sekund väljer att hoppa på ett tåg, och ditt sista tåg redan gått. Den natten när du la där under din filt men ändå la den där handen så försiktigt på min arm för att klia tills jag somna. Bara så, inget mer. Efter det visade du ännu mer av dig själv. Du körde vilse i skogen för att komma och hämta mig så jag kunde spendera kvällen hos Elliot med er alla efter mitt jobb, du skrev och ringde och hälsa på och du va med på alla fester. Och så en dag, så bara fattade vi. Att vi kanske borde låta det här bli en grej ändå. Jag kommer ihåg hur knäppt det kändes i början. Det tog så himla långt tid för oss att känna den där "par-känslan" vi var ju inte rikitgt varandras, vi bara gillade varandra. Men det viktigaste var att vi ställde upp och brydde oss, allt annat skulle falla på plats så småningom. 

 

Och det gjorde det. Idag är det tre år sedan den där kvällen i stugan när vi äntligen sa rakt ut att vi borde vara varandras, och jag vet nu att det antagligen är en av de bästa sakerna som hänt hittills. Du väljer att se positivt på saker när jag har svårt för det, du är den mest omtänksamma människa jag träffat, du vågar säga ifrån när jag spårar ut lite väl och du är så otroligt stöttande. Kanske hade jag inte ens suttit här på andra sidan jordklotet just nu och längtat sönder efter dig om det inte vore för att du så många gånger sagt till mig att jag borde. Placerat dina egna känslor åt sidan och sagt åt mig att jag måste följa mina drömmar. Känt mig tillräckligt bra för att veta hur bitter jag antagligen skulle blivit om jag inte gjort denna resan. Jag känner sån tacksamhet för att ha träffat någon som är så bra för mig som du. Som håller mig med fötterna på jorden men huvudet över ytan och som är så himla snäll. 

 

Du gör mig lycklig på så många sätt, och jag älskar dig.