HJÄLP?

Jag skrev för ett tag sen om hur mycket jag gillade att springa. Nu har jag fått ta konsekvensen för det med. Troligen har jag en överansträgning i framsidan av höger lår. Åtminstone tror jag det. Jag trodde det skulle gå över med lite vila, men när jag försökte springa i lördags tog de stopp redan efter 3,5 km. Innan dess hade jag vilat i två dagar eftersom att jag redan då börjat få känningar. Nu har jag inte rört mig på 4 dagar och jag håller på att bli galen. 
Finns det någon där ute som kan hjälpa mig? 
Känslan är lite strålande och sträckande och de känns främst i musklerna runt knäet, men strålar sedan upp genom den långa musklen på innersidan av framsidan av låret. Har även upptäckt att om jag kommer åt en punkt på baksidan av låret strålar de till i hela framsidan. 
Internet är som vanligt inte speciellt hjälpsamt, vissa säger vila, vissa säger håll igång med lite antiinflammatoriska och andra säger att stödbandage och promenader är medicinen. 
Så kompisar... Nu är ni välkomna med egna idéer. 

Ett sista klagorop

*VARNING* ett klagoinlägg till... 
Okej. Jag är inte den som ofta har stressat upp mig inför skolan. På gymnasiet har jag varit rätt duktig, åtminstonde har jag haft koll på vad som ska göras och hur man skulle gå tillväga. Ibland valde jag att skjuta upp det hela, och därmed med sämre resultat, men jag visste iallafall vad det stod i målen, varför jag skulle genomföra uppgiften och vad läraren förväntade sig motta vid inlämningen. Just nu har jag noll koll. Och för mig känns det oehört frustrerande. Från att ha haft det hyfsat enkelt för mig i mina 13 år av skola kommer jag nu som en medelmåtta som håller tummarna vid varje uppgift. Oftast är jag inte ens säker på att jag har gjort rätt under största delen av arbetet. Jag känner mig ganska trög helt enkelt. Och kanske är jag inte helt stressad än, men stressen är på god väg att bryta sig in i även mig, så som jag ser att den har gjort i många av mina klasskompisar. 
Kan någon där ute med erfarenhet av detta ostrukturerade skolväsen klappa mig lite på huvudet och säga "det är såhär det ska vara från början, det blir bättre med tiden"? För jag hoppas verkligen det blir bättre... 

Forskningsrapporter och bajs och bajs

De senaste dagarna har mitt liv kretsat kring plugg och superspännande jobb. 
Jag är dock oehört frustrerad över hela denna högskole-grejen. För jag antar att det är såhär att plugga på högskolan.
En termin har snart gått och hälften av det vi gjort är att lära oss skriva forskning. Eller rättare sagt forskningsmetoder. Hur man hittar och granskar forskning, plockar ut de viktiga delarna och sedan analyserar på en korrekt sätt ska man redan ha full koll på. 
Under tiden lyser lärarna med sin frånvaro, och om de trots allt finns i närheten har de ingen större koll på exakt vad uppgiften innebär eftersom att det inte är dem som har skrivit den. 
Den känns som att samtliga föreläsare bara är en del av ett pussel och enbart har koll på sin egen lilla pusselbit. Människan som har framsidan av pussellådan och därför ser helheten finns inte till förfogande. 
Det bör dessutom tilläggas att jag pluggar till socionom. Min dröm är att jobba med människor i utsatt läge och kanske, bara kanske göra en livsavgörande skillnad. Jag SKITER i hur man skriver ett stort forskningsarbete och hurvida metoden har varit kvalitativ eller kvantitativ. 
Jag är bara så himla besviken, jag hade fått för mig att universitetet skulle vara välorganiserat och strukturerat och att allt man skulle få lära sig är av värde för senare yrke. 
Just nu håller jag bara huvudet över ytan och gissar mig till hur jag ska lösa uppgifterna. Ett steg i taget.