Ett kapitel

Mina fyra månader i Sydney är snart slut. Ett kapitel av mitt liv är färdigskrivet och det är dags att vända blad. Kanske är det mitt livs viktigaste kapitel hittills. Inte alla sidor har varit fyllda av glädje, inte alla sidor har varit underhållande, men de allra flesta har varit otroligt lärorika. Jag har fått lära mig hur det är att vara ensam. Att stå på mina egna två ben och inte kunna lita på att någon annan varken tar hand om mig, sysselsätter mig eller ens finns i närheten för den delen. Jag har bott i ett familjeområde långt utanför stan men helt utan familj. På en plats där allt stänger klockan fyra och aldrig är öppet på söndagar. Jag har fått skaffa mig nya hobbies, hitta på saker att göra för att fördriva tiden. Utan ett fritt internet finns det nämligen inte hjärndöda aktiviteter så som datorspel eller tvserier att förlita sig på. Jag har fått vända mig inåt, titta på mig själv och fundera på vad jag själv har att erbjuda. Och så har jag kommit på att det är ganska mycket. Jag hade tydligen ett intresse för att rita, jag hade glömt hur mycket jag gillade att läsa böcker, och jag uppskattar att gå ut och gå även om det är 31 grader ute.

Även om det verkligen inte varit lätt alltid att ha alla man älskar på avstånd, även om det funnits problem att ta tag i hemma så känns det som att jag står mer stadigt på jorden nu än vad jag gjort någonsin förr. De utmaningar som tornar upp sig framför mig skapar helt enkelt inte lika mycket känslostorm. Det är mer en normal ledsenhet som gror, en normal gnutta oro. Framförallt har det varit största delen glädje.

Alla mår bra av att få jobba med det de verkligen vill, och det har jag verkligen gjort. Jag har hittat min inriktning och jag har blivit allt mer säker på att jag har valt helt rätt yrke. Jag har utvecklats, blivit mer tolerant, förstående och fått så mycket mer kunskap. Mitt självförtroende i yrkesrollen har stärkts. Jag vet nu att jag någon gång inom en överskådlig framtid så är det helt tänkbart att jag skall vara en fungerande socionom.

Alla mår också bra att få lov att sysselsätta sig med vad de själva vill. Det har inte funnits så mycket måsten här på andra sidan jordklotet. Ingen man redan bestämt träff med och måste träffa fast man är trött, inget som behöver handlas, fixas eller ringas om. Jag har bara fått vara. Detta har gett mig chans att faktiskt få lov att vara här och nu, något som alltid varit en enorm utmaning för mig. Ibland har jag inte ens vetat vad jag ska göra nästa timme, och det är helt okej. För det spelar ingen roll. Man måste faktiskt inte planera allt på minuten.

Jag har fått perspektiv på vad jag gillar med att vara hemma. Mitt i all slitande hemlängtan, frustration och panik har jag ju trots allt fått reda på vad det är som jag saknar. Vad jag behöver, vad som fattas.

Jag har fått en bättre vän. En vän jag vet alltid är på att dricka drinkar och dansa, en vän som vill ut och gå precis lika mycket som jag, en vän som har lika mycket vilja och attityd som jag, och en vän som stått ut med att bo med mig i tre månader. Detta är inte lätt för någon när man inte själv valt att man ska bo tillsammans, men trots allt har vi båda fixat det och trots allt så tror jag vi båda tyckt att det har varit rätt gött ibland med.

Och så var kapitlet slut. Platser jag sett, människor jag mött kommer aldrig mer vara mer än ett värdefullt minne. Den gjorde så mycket för mig, den här praktikperioden. Kanske till och med mer än vad jag vet ännu. Och jag är tacksam. För att allt gått så bra trots allt och för att jag vågade ta chansen att göra det här. Det fanns stunder jag var beredd att backa ur, stanna hemma och ta en svenssonpraktik. Men detta var nog viktigare, och någonstans visste jag det hela tiden.

Så nu var detta kapitlet färdigskrivet och det är dags att vända blad.