Skam

Jag är stolt över min stad. 
Helsingborg, min hemstad, min födelses stad. Här jag har växt upp, och den stad som fått Malmöiterna att mobba hur jag säger bUss, hUnd och Upp. 
Den stad som jag stolt visar upp för min pojkvän. Vi går hand i hand i solen och pekar med förtjusning ut alla vårens tecken. 
Samtidigt surrar en helikopter ovanför oss. Vi hör syrener.Tidigare samma morgon, när jag trött har gått till coop för söndagsfrukost hör jag mitt helsingborgs supportrar. 
Männsikor som hejar, sjunger, känner gemenskap. Jag går där i solen, känner mig stolt. Berättar för min pojkvän att idag är det dags för starten i allsvenskan. Människor är bara lite taggade. 
På vägen hem går vi där och tittar upp på helikoptern, skämtar och pratar. Bara några minuter senare förstår jag att någon har dött i min stad. På grund av stoltheten någon annan kände för samma stad. 
 
Människor dör varje dag, och av olika anledningar.
Idag dog en person på grund av något helt annat än den stoltheten jag känner för min stad.
Att i fotbollens namn ta någon annans liv, att bli så uppeggad att man inte förstår när man ska sluta slå. Att man som förälder ska våga släppa iväg sina barn på dessa sportevengemang. 
Idag skäms jag Helsingborg. "Vad fan håller vi på med?"
 
(bild tagen från aftonbladet)
 

Ny dator!

Baaaaaam. 
Ny dator. Ny årstid. Nyttnyttnytt. 
Förra veckan ny katt, om nån vecka nytt projekt på jobbet. Nyttnyttnytt. 
Nya saker gör mig otroligt peppad. Om något är för konstant blit jag uttråkad. Jag vill ha förändring, förnyelse. Nyttnyttnytt.
Jag trivs alltså. Njuter.