Lalleh som ett pepparkorn

Idag skrev jag på anställningsavtalet som kioskbiträde på mffstadion. Jag fick med andra ordet jobbet och ska börja redan på måndag. Borde hoppa och studsa, men efter att ha däckat en halvtimme i sängen vaknar jag och känner mig riktigt låg. 

Det finn så mycket jag skulle vilja säga men ändå inte vågar. Det är så motsägelsefullt. I vissa lägen kan jag låta mina åsikter storma ett helt rum, men när det kommer till viktigare saker, personliga saker, får jag ångest av bara tanken att låta er veta. 

Det finns två personer jag känner en sån enorm besvikelse mot just idag. Jag önskar att saker var annorlunda och jag önskar att människor brydde sig. 

Vi vet alla att det är lätt att slänga ur sig "jag finns, ring bara om det är något". Men vi vet också att personen vi säger det till antagligen aldrig kommer göra det. För du finns inte. Och personen kan inte lita på dig. Det finns två typer av "jag finns". Det finns de som faktiskt innerligt bryr sig, och så finns det dem som bara är nyfikna och vill veta vad som händer, kanske för att skvallra vidare om det senare. 

Skit också. Det kändes ju som att detta skulle vara en bra dag.