Jag är i alla fall inte korsfäst

jag tror jag drömde om jesus inatt, och stod typ och skrattade åt ett dåligt skämt, jag sa typ något med att jag i alla fall inte va korsfäst. Väldigt känslosamt tycker jag..

För övrigt har jag hittills haft ett underbart lov! I fredags åkte jag på konfaläger, där fotade jag inte så mycket, de va full fart hela tiden och jag hade inte tid. På lördagen kom jag och Emelie hem i kanske två timmar innan vi åkte hem till Oscar och skulle va där hela natten och lana. Hade allmänt kul, och jag blev kanske för inne i spelet. hehehe..
Söndagen var jag och Emelie allmänmt döda på efter bara tre timmars sömn den natten, senare kom Alma och vi allmänt tog det lugnt.
Igår var jag, Alma och Emelie i ängelholm och träffade massa människor. Haha Johannes är lite galen och Stoffe har världens finaste rum typ.
Ja de va allt för mig tack och hej :D

Pictures

Va ute o gick ganska långt, men kom inte fram till något vettigt överhuvudtaget. Därför bjuder jag på lite bilder istället för musik som jag tog, var inte rädda. Det kommer aldrig tåg på just de spåret. Ingen av bilderna är för övrigt retusherade. (:


En snedvriden värld.


Balans mellan liv och död



En drönmsk stege rakt upp eller bara en suddig bild

"Nya skolan" Del 2

Jag har fått höra att det var fler än vad jag trodde som väntade på fortsättningen av min lilla berättelse.
För er som inte läst den kan ni lätt klicka er in på kategorin 'Skrivna ord' här i högerspalten och så kommer början fram som bör läsas innan ni ger er på denna delen. :) 

Rasmus hade hittat fram till rampen ganska snabbt, det var ganska mycket folk där, kanske sådär femton personer. Precis då ringde skolklockan, människorna rörde sig snabbt i hans rikting, vissa på en bräda och vissa gåendes i en enda stor klunga. Rasmus vände på klacken och gick tillbaka mot samma håll han hade kommit från, följde sedan folkmassan in genom entré dörren och in i en stor sal med bord stående längst väggarna och stolar prydligt placerade i rader. Rasmus gick längst bak i stolsraderna och satte sig längst ut i vänsterkanten, liksom för att ta så liten plats som möjligt. Precis efter honom hade det svarta och färgglada gänget kommit, han hade upptäckt att en hel del av dem hade piercingar av olika slag, några under sin läpp, någon i ögonbrynet och en tjej med klarblått hår hade en piercing som en tjurring i näsan. Rasmus hade aldrig tyckt att en sån piercing var särskillt fin, men faktum var att tjejen faktiskt passade i den. Gänget hade gått förbi honom och satte sig precis bakom honom, i det vänstra hörnet fast ovanpå borden. De tjejerna som hade hängt vid bänken kom in, placerade sig någonstans i mitten, tätt följda av några som rasmus gissade var från rampen. Efter de kom de där tjejerna med tighta kläder följda av några skrikande killar som ganska desperat bad om deras uppmärksammhet genom att rufsa till deras noga tillfixade hår. Tjejerna satte sig längst bak i det högra hörnet på borden, Rasmus kikade bak, såg hur de ännu en gång tittade väldigt mycket på det svarta o färgglada gänget. Killarna som hade stått och rökat satte sig längst bak på stolarna, och en kille med taggigt, blontslingat hår, rosa pikétröja och vita uppkavlade byxor satte sig bredvid Rasmus. Plötsligt kom det in en tjej i klassrummet som inte verkade tillhöra någon av grupperna. Rasmus studerade hennes kläder, hennes stil var lite egen, passade inte riktigt in i någon av de andra gängen. Hon hade på sig mörka byxor, hängiga precis som Rasmus men uppdragna så de visade lite av hennes solbrända vader. Till det hade hon ett skrikrosa linne och ett par vita converse som passade till den vita kepsen med vid skärm som skuggade hennes ansikte tillsammans med det långa svarta håret som hela tiden hamnade i ansiktet när hon blev knuffad hit och dit av folkmassan som försökte ta sig in i rummet. Det var något med henne som var bekant, Rasmus kunde bara inte komma på vad. Plötsligt fick hon en så hård knuff så att hon föll framlänges, rakt på den prydliga arga tjejen som hade placerat sig längst fram till höger, nästan precis innanför dörren. Hon såg hur kepstjejen reste sig upp, det såg ut som hon bad om ursäkt men Rasmus kunde inte höra något för elevernas överröstande oljud.

"Oj, herregud, förlåt, det var inte meningen. Jag blev knuffad." Sa Linn som snabbt hade kommit på fötter igen från att ha hamnat i knäet på en ganska prydlig tjej.
"Se upp vad du håller på med, jag är faktiskt elevrådsordförande. Du borde kanske träna din balans lite mer istället för att störa oskyldiga människor." Snäste tjejen. Linn blinkade till, hade den där prydliga tjejen precis varit väldigt otrevlig? frågade hon sig själv lite chockat. På Linns förra skola hade det funnits en kille, också en lite prydligare typ med glasögon, men han hade varit väldigt blyg och knappt våga säga något ens om någon frågade honom någonting. Linn hatade när man placerade människor i fack direkt, men utan att tänka på det hade hon trott att denna tjejen skulle vara likadan.
"Asså det var inte meningen, ta det lugnt." Sa Linn och viftade lite avvärjande med handen. Precis då kom deras lärare in och hela klassen tystande. Linn upptäckte att hon var den enda som stod upp och sökte desperat med blicken efter en ledig plats. Den enda lediga var bredvid den arga tjejen, men Linn satte sig snabbt ner för att inte dra till sig för mycket uppmärksammhet. Namnuppropningen började snabbt, tydligen så hette den arga tjejen Karin. Linn kunde inte låta bli att tycka att det var ett ganska typiskt namn för en sån som henne. En lite nördigare typ liksom, tänkte hon för sig själv.

Rasmus tittade på alla som ropade ja efter att deras namn hade blivit uppropade, försökte memorera så många som möjligt. Han gillade att hålla koll på vem som var vem och vad som pågick överallt. På hans förra skola hade det alltid varit han som hade tagit hand om de nya eleverna i början, mest bara för att kunna använda sina ganska onödiga kunskaper om alla till något. De nya hade alltid hittat någon annan att hänga med sen, men Rasmus tyckte det var lika bra. Han var kanske lite av en ensamvarg och om man tänkte efter, hade han alltid mottot "ensam är stark" i huvudet. Det hade förståss inte alltid varit så, för två år sedan skulle han tyckt att han själv var en idiot som resonerade så, men då hade han haft Kim. Hans bästa kompis som han hade berättat allt för. Fast hon var en tjej kunde man ändå berätta de mest pinsamma sakerna för henne utan att hon skulle börja tramsa till det på något sätt, ja om man inte ville det förståss. Hon hade haft en sån perfekt känsla för när det var okej att skoja och när hon behövde vara lite allvarligare. De hade varit vänner sedan de var tio, Kim hade bestämt sig för att börja åka bräda och Rasmus tyckte hon var så cool som vågade göra något som kanske mest räknades som killsak. Efter det hade Rasmus också börjat och de hade åkt tillsammans nästan varenda dag sedan dess. Tills för två år sedan, då Kim hade begått självmord. Hon hade haft det väldigt jobbigt hemma och helt enkelt inte orkat mer. Rasmus kom ihåg samtalet från henne som om det skulle varit igår, hon hade ringt och pratat, plötsligt hörde han i telefonen hur något tutade och Kim berättade att hon hade satt sig på tågrälsen och väntat, men att hon hade velat spendera sina sista minuter med honom. Innan hon knappt hade hunnit säga att hon älskade honom hade det krasat till i telefonen och sedan hade det blivit tyst. Utan att ens tänka sig för hade Rasmus sprungit ut i vintermörkret utan jacka och skor till stället hon hade sagt att hon fanns på. Polisen hade kommit ganska snabbt och just precis den dagen hade han bestämt sig för att aldrig bli så fäst vid en person igen. Bara betrakta människor som människor, lära känna dem på det sättet istället.

När läraren hade meddelat att klassen skulle delas upp i två eftersom att det inte hade funkat med trettioen personer i samma rum förra året plus att de dessutom hade fått tillökning med två elever. Linn blundade, hoppades att hon inte skulle bli upptvingad på golvet franmför klassen och bli tvingad att presentera sig. När läraren fortsatte att prata om alla fördelar det var med delad klass andades Linn ut igen. Hon hörde hur några tjejer bak i klassrummet hotade med att skolka om de inte kom i samma klass, samtidigt som någon kille skrek att skolan bara blev sämre och sämre. Linn sneglade på Karin, som log lite och nickade glatt till sin prydliga granne. Plötsligt reste sig halva klassen och gick ut genom dörren. Linn hade inte lyssnat på läraren, men hon gissade att den var den ena nybildade klassen som skulle gå ut genom dörren. Hon sjönk längre ner på stolen, visste inte riktigt vad hon skulle göra, men blev kvarsittandes på stolen. Några tjejer hade kommit framstormandes och börjat gnälla på läraren. Deras perfym låg som ett tjockt täcke så att Linn kunde känna det även om hon satt ungefär fem meter därifrån. Tillslut hade de fått ge sig och tre av dem fick gå ut genom dörren, två stycken, en med knallblont hår och en med brunt satte sig suckandes ner någon rad bakom Linn. Det blev namnuppropning igen, men Linn hörde till sin förskräckelse aldrig sitt namn ropas upp. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra men tillslut tittade läraren ut över klassrummet.
"De som inte blev uppropade nu ska in till andra klassrummet, jag kan följa er eftersom det var vissa som hamnade fel även där." Linn reste sig sakta upp, hon och tjejen som hade suttit ensam vid stängslet följde efter läraren, gick igenom en ganska lång korridor med skåp längst hela väggarna och var snart framme vid det andra klassrummet. Det var lite mindre än det förra men hade bänkar utplacerade i rader med mellanrum mellan varje och två stolar bakom.
"Åh vad bra, det är du som måste vara Linn va?" Frågade läraren men väntade tydligen inte sig något svar. " Jag berättade precis för klassen att det skulle vara två nya elever i klassen och tänkte att ni kunde få presentera er lite. Josefine, du kan gå och sätta dig." Sa han och pekade på en ledig plats längst fram bredvid en tjej med lite råttfärgat hår. Linn kände hur en varm ilning gick längst hela ryggen och hur det kändes som hon hade fått en sten i magen. Hon hade sett det här när det hade kommit nya elever till hennes förra skola, hon hade alltid tyckt att det var så fjantigt att de såg så nervösa ut, som om klassen skulle göra något elakt, men nu förstod hon dem verkligen.