Ett kapitel

Mina fyra månader i Sydney är snart slut. Ett kapitel av mitt liv är färdigskrivet och det är dags att vända blad. Kanske är det mitt livs viktigaste kapitel hittills. Inte alla sidor har varit fyllda av glädje, inte alla sidor har varit underhållande, men de allra flesta har varit otroligt lärorika. Jag har fått lära mig hur det är att vara ensam. Att stå på mina egna två ben och inte kunna lita på att någon annan varken tar hand om mig, sysselsätter mig eller ens finns i närheten för den delen. Jag har bott i ett familjeområde långt utanför stan men helt utan familj. På en plats där allt stänger klockan fyra och aldrig är öppet på söndagar. Jag har fått skaffa mig nya hobbies, hitta på saker att göra för att fördriva tiden. Utan ett fritt internet finns det nämligen inte hjärndöda aktiviteter så som datorspel eller tvserier att förlita sig på. Jag har fått vända mig inåt, titta på mig själv och fundera på vad jag själv har att erbjuda. Och så har jag kommit på att det är ganska mycket. Jag hade tydligen ett intresse för att rita, jag hade glömt hur mycket jag gillade att läsa böcker, och jag uppskattar att gå ut och gå även om det är 31 grader ute.

Även om det verkligen inte varit lätt alltid att ha alla man älskar på avstånd, även om det funnits problem att ta tag i hemma så känns det som att jag står mer stadigt på jorden nu än vad jag gjort någonsin förr. De utmaningar som tornar upp sig framför mig skapar helt enkelt inte lika mycket känslostorm. Det är mer en normal ledsenhet som gror, en normal gnutta oro. Framförallt har det varit största delen glädje.

Alla mår bra av att få jobba med det de verkligen vill, och det har jag verkligen gjort. Jag har hittat min inriktning och jag har blivit allt mer säker på att jag har valt helt rätt yrke. Jag har utvecklats, blivit mer tolerant, förstående och fått så mycket mer kunskap. Mitt självförtroende i yrkesrollen har stärkts. Jag vet nu att jag någon gång inom en överskådlig framtid så är det helt tänkbart att jag skall vara en fungerande socionom.

Alla mår också bra att få lov att sysselsätta sig med vad de själva vill. Det har inte funnits så mycket måsten här på andra sidan jordklotet. Ingen man redan bestämt träff med och måste träffa fast man är trött, inget som behöver handlas, fixas eller ringas om. Jag har bara fått vara. Detta har gett mig chans att faktiskt få lov att vara här och nu, något som alltid varit en enorm utmaning för mig. Ibland har jag inte ens vetat vad jag ska göra nästa timme, och det är helt okej. För det spelar ingen roll. Man måste faktiskt inte planera allt på minuten.

Jag har fått perspektiv på vad jag gillar med att vara hemma. Mitt i all slitande hemlängtan, frustration och panik har jag ju trots allt fått reda på vad det är som jag saknar. Vad jag behöver, vad som fattas.

Jag har fått en bättre vän. En vän jag vet alltid är på att dricka drinkar och dansa, en vän som vill ut och gå precis lika mycket som jag, en vän som har lika mycket vilja och attityd som jag, och en vän som stått ut med att bo med mig i tre månader. Detta är inte lätt för någon när man inte själv valt att man ska bo tillsammans, men trots allt har vi båda fixat det och trots allt så tror jag vi båda tyckt att det har varit rätt gött ibland med.

Och så var kapitlet slut. Platser jag sett, människor jag mött kommer aldrig mer vara mer än ett värdefullt minne. Den gjorde så mycket för mig, den här praktikperioden. Kanske till och med mer än vad jag vet ännu. Och jag är tacksam. För att allt gått så bra trots allt och för att jag vågade ta chansen att göra det här. Det fanns stunder jag var beredd att backa ur, stanna hemma och ta en svenssonpraktik. Men detta var nog viktigare, och någonstans visste jag det hela tiden.

Så nu var detta kapitlet färdigskrivet och det är dags att vända blad.  

 

Att vara själv

Jag har aldrig varit så bra på att vara ensam. Jag är mer utav den sociala typen. Jag gillar att ha människor omkring mig, bjuder hem vänner, ordnar med fester, går ut och träffar folk. Jag har aldrig riktigt förstått vad man ska göra när man är själv. Jag tittar inte ens på film ensam, i mitt huvud finns det ingen mening med att göra det eftersom att man ändå inte har någon att dela med sig av tankarna som har väckts efteråt. Så har det nog varit med allting faktiskt, jag har inte sett någon mening med att gå ut och göra saker, uppleva saker, om jag ändå bara ska vara själv. Upplevelser är ju till för att delas. Så man kan prata om dem och minnas tillsammans. På något sätt känns det mer verkligt då. För om det bara var jag där, då kommer det aldrig vara mer än bara en historia för de andra. 
 
Men. Sedan pappa åkte, det vill säga i söndags, har jag varit tvungen att hantera ensamheten. Jag har dessutom flyttat ut ur lägenheten som jag nästan börjat kalla hemma för att ge plats åt ett par nunnor, och bor nu inne i skolans boendedel. Något som jag trodde skulle vara hemskt. Det visade sig inte vara så farligt, och jag har funnit mig tillrätta här med. De senaste dagarna har gått upp och ner, jag är ju som sagt inte van vid att vara ensam. Jag har alltid en vän, pojkvän eller husdjur i närheten att umgås med. Ibland har det känts riktigt jobbigt. Som en enda lång väntan att få åka hem, som att jag redan är klar här i Sydney och hemlängtan har sköljt över mig som aldrig förr. Men jag vet ju att det är för att jag är ensam, jag vill ha någon att vara med och alla jag älskar finns ju hemma. Tyvärr råkar jag befinna mig på andra sidan jordklotet och har fått förlita mig på mig själv som sällskap, och det har varit sjukt nyttigt. För även om det känts förjävligt ibland har jag kommit fram till att jag är en ganska kul person att hänga med (sålänge jag är på gott humör). Alla tankar måste inte delas med andra, det räcker att man tänker dem själv. Och om jag nu så gärna vill dela med mig av saker finns det ju alltid en kamera att fånga ögonblicket med. För några dagar sedan var jag på konstmuseet, vilket även det är en perfekt sak att göra själv. Jag spenderade över två timmar där, och det kändes helt okej. Idag gick jag dock runt i en park i över fyra timmar och bara njöt. Jag kunde gå i den takt jag ville, åt vilket håll jag än ville, och sätta mig ner precis var jag ville. Ibland bara för att titta, ibland en längre tid för att läsa några sidor ur min bok. Och det var jävligt skönt.
 
Idag var nog första gången i mitt liv jag inte längtade efter att ha någon annan med mig. Jag tyckte att det var helt perfekt att bara vara med mig själv. Idag har jag inte varit ensam, jag har helt enkelt bara varit själv. Och för att vara ärlig är det ganska stort. I alla fall för mig.
 
 
 

När man tänker lite för mycket

Det finns en grej som jag hängt upp mig på och som av någon anledning gör mig lite obekväm i vissa situationer. Jag har ganska svårt för att vara ensam. Svårast är det att vara ensam på offentliga platser och det värsta tänkbara är att sitta och äta ensam. Jag är mycket väl medveten om hur löjligt det är, som att någon skulle bry sig om vem jag är och tänka "shit har hon inga vänner?" men det handlar faktiskt inte så mycket om alla andra. Istället handlar det om mig själv och hur otroligt medveten jag helt plötsligt blir. Jag blir medveten om mitt kroppsspråk, hur jag låter när jag andas, om jag hostar, hur jag går, vem jag kollar på och hur länge.
 
För en människa som är så social som jag kan detta låta konstigt, men om man tänker en runda till så är det faktiskt ganska logiskt. Jag har helt enkelt umgåtts så mycket med andra människor att jag enbart fokuserat på dem. På konversationer, ansiktsyttryck och att läsa av deras kroppsspråk. När denna stimulans inte längre finns måste mina tankar fokusera på något och vips så hamnar jag i ett kritiskt ytterifrån perspektiv på mig själv. 
 
Så därför valde jag idag att bege mig till närmaste superstora köpcentrum, helt ensam. Detta för att Melissa är iväg över helgen och jag vägrar sitta inne och uggla flera dagar i sträck i ett annat land. Jag hade en bra kväll igår med mig själv, avslappnad, gjorde lite vad jag kände för, så tänkte köra utmaningen mot mig själv all in idag. Och gissa vad? Jag fixade det. Självklart. Så fort jag märkte att jag blev lite stressad och för medveten lyckades jag styra tankarna till annat och så vips hade två timmar gått, och däri fick det till och med plats en liten fika med mig själv med kaffe som belöning. Ut kom jag med ett par nya skor och en rashtop för att skydda mig mot sol och skrapsår när jag ska lära mig surfa. 
 
Kvällen spenderades dock med sällskap utav annan människa. Närmare bestämt Laura, en kompis som jag lärt känna sist jag var här i Sydney. Mat, snack och supergod glass fick runda av kvällen. Nu sitter jag hemma igen, med mig själv. Och känner mig ändå ganska nöjd faktiskt.