Lalleh som ett pepparkorn

Börjat på ny berättelse, vet ungefär vart den kommer sluta, men kommer bli ganska lång så lägger upp lite korta bitar lite då och då som ni kan läsa om ni har lust. Kritisera som tusan! Det gillar jag, det tjänar ju ni också på, då slipper ni plåga er igenom en dålig text ju. ;)



Rasmus tittade på sig själv i spegeln, såg sina ljusblåa ögon trött stirra lika mycket tillbaka på honom. Han drog handen genom sitt korta bruna hår, vände sig till sidan, tog en liten vaxklump och rufsade till det i en busig frisyr. Han studerade sig själv. Hans mamma tjatade alltid på att han skulle stryka sina kläder, han såg ingen mening med det. Hon brukade också klaga på hans byxor, de var alldeles för hängiga för sin mammas smak. Rasmus brydde sig inte det minsta, hade som vanligt på sig ett par hängiga, ljusa jeans, en skrynklig vit t-shirt med färgglada streck på hela framsidan och en palestina sjal. Han styrde stegen mot köket, gjorde några mackor satte sig vid matbordet och lyssnade på sin mamma och pappas vanliga morgon-konversation om hur fint vädret fortfarande höll sig och att de inte ville ha vinter redan. Rasmus tänkte tyst för sig själv att det inte fanns något som var mer ointressant och allmänt utfyllande som väderprat. Han gissade att hans föräldrar bara använde samtalsämnet i ett försök att fly ifrån faktumet att de faktiskt inte längre hade så mycket gemensamt. De hade varit ihop i över tjugo år, det var klart att samtalsämnena tog slut, och de hade aldrig varit speciellt lika. Hans tankar flöt iväg till skolan. Han undrade hur man såg ut där. En helt ny skola, sista året i grundskolan, gissningsvis hade redan de flesta sina gäng och kompisar de hängde med. Med ett hejdå förvsann han ut i hallen, greppade sin skateboard och rullade mot skolan. Han visste vart den låg, när de hade flyttat hit hade hans pappa visat honom.

Linn stirrade på sin dator, hon skulle bara kolla en sista gång så att hon inte hade fått några mejl. Hon var fruktansvärt nervös, en helt ny skola. Innan hade hon gått i en liten byskola i småland, så hade det varit sedan förskolan. Nu hade hon och hennes mamma flyttat 20 mil ner i landet och var tvugna att starta ett nytt liv. Hennes mamma hade behövt det, hon hade haft några dåliga relationer där de hade bott innan och männen hon hade varit med var ganska hemska. Dessutom skulle det gynna hennes skrivande, påstod hon. Linn hatade det. Hon ville vara kvar i sin trygga by, det var ju där hon hade sina vänner. Eller vänn, hon hade en riktigt nära vänn, Mia. Det var mest hon som spelade roll. De hade mejlat hela tiden nu under de första två veckorna Linn hade bott här, Linn saknade henne väldigt mycket redan. hon tittade på sin klocka, hon var redan sent ute. Hon bättrade på mascaran och drog några borsttag genom sitt länga svarta hår. Hon lät sina nästan grååa ögon falla neråt och tittade en sista gång på sitt klädval. Hon vände snurrade och vände på sig, granskade varenda liten detalj på sin nästan taniga kropp. Hängiga, mörka jeans som var upphasade så de slutade på vaden och ett enkelt skrikrosa linne fick duga.Hon hängde sina vita hörlurar runt halsen, satte sin vita keps snett på plats på huvudet och sprang ut till den tutande bilen.

Rasmus rullade in på skolgården, som han hade gissat stod ungdommarna i klungor, märkligt nog var det som att det fanns vissa färgkombinationer i gängen. Han tittade till höger, ett gäng av kanske tio personer, blandat killar och tjejer med svart och utstickande färgde kläder satt i en liten klunga ovanpåvarandra, skrattade och kramades. En liten bit från dem stod det ett gäng tjejer, kanske fem stycken med blont eller brunt hår och ljusa, tighta kläder och tittade förskräckt på den kramandes klungan samtidigt som de lite då och då gav varandra menande blickar. Han vände på huvudet och tittade till vänster, ett ganska stort gäng killar med taggigt hår stod i skuggan av ett stort träd och rökade. Framför honom, på en bänk satt kanske åtta tjejer, ingen av dem stack ut så mycket ur mängden. lite längre bort, närmast skolans entré dörrar stod en tjej med två killar och pratade, alla med glasögon och ganska prydlig klädstil. Rasmus kom på sig själv med att bara stå, ensam på skolgården och titta, och tog snart upp sin skateboard och gick fram mot byggnaden. Han skulle precis ta tag i entrédörren innan den prydliga tjejen stod bredvid honom.
"Du tror väl inte att alla skulle varit här ute om det skulle varit öppet, va?" Frågade hon. Rasmus blev förvånad över hennes otrevliga ton i rösten, på hans förra skola hade de som hade varit med i de mindre gängen varit ganska mesiga.
"Ehm, nej, kanske inte. Jag visste inte, jag är ny här.." Sa han lite trevande och släppte dörrhandtaget. "Men, det är väl inte alla på hela skolan här nu?" Frågade han istället, hoppades på att tjejen skulle mjukna lite.
"Jag vet. Jag ser det på sättet du rör dig, du är en ganska osäker typ va? Och nej, självklart inte. Det är bara niorna här nu, vi skulle börja två timmar senare än resten av skolan och för att förhindra springande i korridoren har de låst. Jag tror resten av människorna är på baksidan vid skate-rampen. Du kanske också skulle platsa in där, de är också ganska osäkra när de är ensamma och dumma om jag får säga det själv." Hon tittade menande på skateboarden han hade under armen och log ett konstigt leende, Rasmus kunde inte riktigt tyda det, det var inte vänligt, inte skadeglatt och inte triumferande. Det var liksom bara ett tomt leende. Han störde sig redan på den här tjejen, hennes sätt att hoppa på honom utan att han ens sagt ett ord till henne var väldigt irriterande. Utan att säga ett ord gick han därifrån i jakt på den där rampen.

Linn smällde igen bildörren utan ett ord, och hennes mamma körde snabbt iväg den rökfyllda bilen, Linn hatade cigaretter. Hon tittade på skolan, den var ganska stor, med tre våningar. Dn hade olika ingångar, men det var tydligt vilken som var entrén då dörrarna var enorma och gjorda av glas. Hon tänkte tillbaka på sin förra skola, och hur dörrarna direkt skulle blivit sönderslagna av ungdommarna i ett försök att roa sig. Men det var där, de ungdommarna skulle nog ha räknats som bonlurkar av dessa människorna. Hon tittade på dem, lade märket till hur gruppindelat de stod. Kände hur magen knöt sig en aning. Hur skulle hon kunna komma in i någon av de gängen? Alla såg ut att vara helt inne i sina egna diskussioner och inte visa något som helst intresse av att veta av de andra. Linn hatade sånt, hon tyckte det där med gäng indelningar och sådant var väldigt onödigt, och inte minst bindande. Även om man gillade någon från något av de andra gängen så fick man inte prata med den för den tillhörde det andra gänget och så var det bara. Plötsligt fick hon syn på en tjej, hon satt ensam bara några meter från där Linn stod, lutad mot skolstängslet. Linn funderade på att gå fram men bestämde sig snabbt istället för att gå in i skolan, hon gick fram mot entré dörren, kände hur några tjejer till höger om henne stirrade men försöte att inte bry sig. Precis när hon var framme kom en lärare och öppnade dörrarna, de hade tydligen varit låsta och det var därför så många hade varit utanför, ja om man bortsåg från det extremt fina vädret. Bara vädret kunde påverka om en dag blev bra eller dålig, med ett solsken utanför fönstret var det svårt att vara sur.