IDOL!

Asså shit, igår var den bästa kvällen på så länge jag kan minnas!
Började med att jag blev kidnappad i en taxi tillsammans med min pappa och hans tjej, de vägrade berätta var vi skulle. När vi hade åkt en bit hamna vi i en enorm bilkö, jag fattade inte alls varför det var så många bilar, sedan plötsligt så kände jag igen mig, vi var nära Malmö arena. Jag frågade lite om idol och så, men pappa verkade så ointresserad så mina förhoppningar dog. Sen fick jag ett sms av Alma där det stod att hon var på idol, och bara några minuter efter det kör vi upp bredvid arenan och går in, jag skulle se idol live! Asså gud, jag kunde inte sluta le. Jag ringde till Alma och typ skrek; 'jag är också här!' Hon förklara vart hon hade fått plats och sånt, så vi bestämde att vi skulle träffas i pausen. När vi går in och ska hitta våra platser upptäcker vi att vi har fått platser bara några meter ifrån varandra. Så småning om så flytta hon närmare och vi satt bara några meter från 'greenroom', där idolerna sitter efter att de har sjungit.
Kvällen var helt magisk, stämningen var otrolig. Helt obeskrivligt, vi skrek till varandra på läktaren i pauserna; 'Andra sidan är ni klara' de svarade 'jajamensan fatas bara!', vi gjorde vågen hela arenan runt flera gånger. Vi var över 12.000 pers!

Erik är dessutom mycket bättre live än vad han låter på tvn, och är det bara jag som har tröttnat på Tove? Jag tyckte ingen skulle åka, men Mariette är redan en artist, hon kommer klara sig på sina egna ben. Ni som känner mig vet vilken idol-nörd jag är, denna kvällen var obeskrivlig.



Man ser kanske inte så bra, men vi var faktiskt med i tv ganska många gånger. Här ser ni mig och Alma. *vinka,vinka*



Här ser man verkligen hur nära vi satt, det är helt sjukt. Fler och bättre bilder kommer snart, håll ut. :)

Novell, forts.

Hon pallade inte hålla på att kämpa för allt längre och nu hade hon ingen att stanna för. Ingen alls. Hennes fötter sprang över stockar och stenar, hon snubblade någon gång ibland, ramlade rakt ner på marken, skrapade upp händer och knän flera gånger om på de vassa kvistarna som låg där, men hon hade bestämt sig, hon skulle till tågrälsen som bara låg några kilometer bort, hon skulle lägga sig där och invänta nästa tåg, sedan låta det hända. Plötsligt uppfattade hon ljud långt borta bakom henne, det var någon som ropade hennes namn, hon hörde inte riktigt vem. Det var så långt borta och hon hörde och såg allt som om det var genom en tjock dimma. Äntligen fick hon syn på spåret, hon sprang om möjligt ännu snabbare, kände hur andfådd hon var, kände hur det och sorgen nästan täppte igen hennes luftvägar. Hon kom närmre, snubblade på stenarna som låg precis bredvid som en vallgrav, men kravlade sig upp till spåret och lade sig ner. Äntligen fick hon ligga ner. Känna kylan mot sin rygg. Höra tåget komma rusandes mot henne. Samtidigt som hon hörde de där rösterna långt borta, plötsligt hörde hon vem det var. Det var Johan, hans gälla röst hördes bara en liten bit in i skogen och snart såg hon honom, i samma sekund såg hon tågets lampor komma stormande allt närmre henne och ännu en gång var hennes kropp som förlamad. Och tanken susade förbi igen, ännu en gång hade hon gjort något helt utan att tänka. Bara det att denna gången kanske hon inte skulle kunna säga ännu en gång, hon hörde tåget och hon hörde Johan, hörde båda komma rusande i full fart mot henne och slöt ögonen.
   Plötsligt kände hon hur hela hennes kropp slets till sidan och hon rullade ner i vallgraven på de vassa stenarna med Johan ovanpå sig. I exakt samma sekund rusade tåget, tjutandes förbi. Johan reste sig upp från henne, han var väldigt andfådd. Han satte sig bredvid henne och hämtade andan, utan att ens titta på henne. Moa strök bak håret som hade hamnat över hela hennes ansikte och kände blod från sår som de vassa stenarna hade rispat upp. Konstigt nog gjorde de inte ont. Hon satte sig upp och tittade på Johan. Vad gjorde han här? Hur visste han att hon var påväg hit? Varför hade han själv slängt sig framför tåget, på henne och sen nerför stenarna? Han hade riskerat sitt eget liv för henne. Varför? Så många frågor på samma gång, hon insåg själv inte vad hon hade utsatt sig själv för, hon undrade varför tåget inte hade kommit tidigare.
"Moa... Vad i helvete håller du på med?" Johan tittade på henne, hans blick kändes genomborrande. Som om han såg rakt igenom henne, beskådade hennes innersta tankar. Hon kände sig väldigt påkommen på något underligt sätt. Ännu en gång visste Moa inte vad hon skulle svara. Hur skulle hon kunna förklara det? Hon visste ju inte själv vart hon var påväg innan hon väl låg där och kände den iskalla rälsen mot ryggen. Hon kände hur de salta tårarna brände i såren på hennes kinder och istället för att ge en förklaring började hon snyfta häftigt. Hon kunde inte stoppade, fast hon såg Johans förtvivlade min kunde hon inte hålla det inom sig mer, hon hade inte gråtit på ett halvår. Inte gråtit sedan hon hade sett sin syster ligga livlös i kistan på sin begravning. Inte gråtit sedan hon sist hade förlorat någon. Nu skulle hon också förlora någon, hon kände det. Hon såg det. Även fast hon kände hur Johan nu lade sin arm över henne som någon slags tröst så kände hon det. Ändå kunde hon inte låta bli att begrava sina ögon mot hans axlar och andas in hans lukt. En sista gång, den sista gången. Han tog henne i handen och reste sig upp, tog henne med sig tillbaka mot skolan.
   De vandrade genom skogen, solen hade rest sig en aning men kylan var fortfarande bitande kall. Skolan låg mycket längre bort än vad Moa hade uppfattat det som när hon sprang, det tog nästan tjugo minuter innan de tillslut såg skolan torna upp sig som ett stort slott igen.
Johan släppte med ens hennes hand när de kom innanför skolområdet. Han tittade allvarligt på henne.
"Mina ord består, jag kan faktiskt inte vara med någon som dig. Jag gillar dig jätte mycket, det gör jag. Men ibland måste jag få tänka på mig själv också, både du och jag vet vad som har hänt mig, och mer av detta är det sista jag behöver." Han böjde sig fram och gav henne en lätt kyss. Hon kysste tillbaka, så intensivt hon kunde. Kanske i hopp om att det skulle få honom att stanna, hon visste inte säkert. Plötsligt kände hon hur Johan puttade bort henne. Ännu en gång gick han från henne. Hon ramlade ihop på marken. Kände frosten fukta hennes byxor och tittade på hur han snabbt försvann in genom skolans dörrar.
  Plötsligt, ännu en gång reste hon sig snabbt upp och började springa, men denna gången efter Johan. Hon var tvungen att verkligen få honom att förstå, hon hade förvandlats till en tillbakalutad, svårfångad tjej till tjejen som var desperat efter hans närhet. Om hon förlorade honom skulle hon förlora sig själv. Hon sprang in genom entré dörrarna, in genom killarnas korridor och mot hans rum, men så långt hann hon inte innan hon såg Johan upptryckt mot korridorsväggen med Cajsa över sig. Grovhånglandes. Hon hann inte ens tänka innan hon vände om och sprang åt motsatt håll, i hopp om att de inte hade sett henne. Moa sprang till sitt rum, hennes rumskamrat hade tydligen begett sig till matsalen för att äta frukost, rummet var tomt. Hon rotade genom sin skrivbordslåda, sedan sitt nattduksbord. Var hade hon lagt den? Sedan kom hon på det, hon lyfte sin madrass och tog fram pistolen. Tog ett djupt andetag och riktade den mot sitt huvud och blundade. Hon hörde klampandes fotsteg utanför, kanske springandes, hon brydde sig inte så mycket. Utan Johan var hon ingenting, utan honom betydde ingenting någonting. Hon öppnade sina ögon igen, kände hur ännu en tår rinna ner för kinden. Hon placerade sitt finger på avtryckaren och tryckte lätt och avvaktande. Plötsligt öpnnades dörren och av ren chock hoppade hon till och tryckte till avtryckaren, hon såg Johans skräckslagna min, hörde en öronbedövande knall och ramlade ihop på golvet. Hon hörde avlägset Johans gälla skrik. Det var knappt hon kunde urskillja orden.
"Moa! Förlåt! Det var inte jag, det var hon som bara började hålla på! Nu har jag förstått, jag vill inte vara med någon annan än dig! Moa!"  Allting tonades av i en allt mörkare dimma.
  I mörkret kunde hon urskillja någonting, det var skuggan från drömmen. Skuggan gapskrattade hånfullt.
"Pang! Du är död! Pang! Du är död!" Sjöng den. Sedan blev allt svart.

Paper Planes

Japp, nu har jag bestämt mig för att fortsätta skriva på min novell eftersom det är några stycken som vill veta hur det går. Jag är bara rädd att jag ska förlora spänningen när man vet exakt hur det går, men vi får väl se hur det slutar.
Håll ögonen öppna!