Nej nu får det räcka

Herre min skapare, jag blir galen på det där kungahuset nu. Ett bröllop som låter sig ta upp timtals av nyhetssändningar, tvtimmar, tidningsuppslag, löpsedlar. Jag skulle förstått om det var om allmänt viktiga och intressanta saker men när media tycker att allmänheten skall få veta färlgen på brudens tånaglar eller andra riktigt fjantiga saker blir jag less. Och så dagen efter kommer nästa stora nyhet om kungahuset. En ny mun att föda av skattebatalarna. En ny liten bebis med sin pappas haka. Nej nu får det räcka. Media har tagis sig rätten att i flera dagars tid enbart rapportera om antingen det hemska Lisa-fallet eller kungahuset. Det måste väl ändå finnas mer som pågår ute i världen? 

Berlin, Berlin

Justde ja, jag är ju hemkommen från Berlin med. Om jag ska vara ärlig så är det så mycket som händer i mitt liv för tillfället så jag knappt hinner med i svängarna själv. Jag ser verkligen fram emot den kommande veckan där jag verkligen inte har någonting whatsoever inplanerat utom massa midsommarmys med mina kära vänner. 
 
Men så åter till Berlin. En stad som jag redan berättat inte direkt imponerade vid första anblick. Stökigt, klottrigt, galet. Allt eftersom tiden gick fann jag mig ändå mer till ro. Det må hända att vårat gäng fortfarande gick vilse när vi skulle från ett ställe till ett annat, men när resn började närma sig sitt slut hade dessa äventur minskat till ungefär var tredje gång istället för varenda. Framsteg. 
 
Jag känner att jag skulle tagit en väns råd om att läsa på ordentligt om staden innan jag åkte dit lite mer på allvar. Att komma till Berlin och tro att man kan lära sig om Tysklands historia medan man är där är en värdelös och naiv tanke, speciellt när man har ungefär tre dagar på sig. Istället såg vi det allra mest sevärda, och trots att vi passerade platser som rimligen kunde vara viktiga (med tanke på utseendet) hade vi ingen chans att stanna och se närmare på det där. Meeen trots allt hade jag en riktigt minnesvärd resa med billig öl, trevliga människor, mycket shopping, kultur och typ den bästa frukosten jag någonsin har och kommer äta (Ett ställe som heter Datcha, ett MÅSTE om man är i Berllin tycker jag). 
 
 

Foo Fighters på Ullevi

Igår upplevde jag min hittills sjukaste och kanske bästa konsert någonsin. Efter en heldag i Göteborg mötte jag, pappa och Steff upp några vänner på Ullevi och taggade för att äntligen få se efterlängtade Foo Fighters. Ghost, som var förbandet var faktiskt bättre än vad jag minns senast jag såg dem på metaltown för några år sedan. Vi trängde oss fram i publiken och Foo Fighters kom ut på scen! Peppen var maxad! Men så mitt i andra låten ramlar Dave Grohl, sångaren i bandet, av scenen. Korta lilla jag hade ingen aning om vad som hände, men jag kommer aldrig glömma trummisen Taylor Hawkins min på storbilds skärmarna. Något var definitivt fel. Och så mitt i allt, efter att skärmarna har släkts ner hör man Dave's ljuva stämma: "Guys.. I really love you, but I think I just broke my leg." Ingen visste riktigt hur vi skulle reagera, men efter att han burits ut tar Hawkins över showen och både sjunger och trummar igenom låtar för att hålla stämningen uppe och fansen hoppfulla. Och så i introt till låten "under pressure" bärs Dave ut igen. En läkare får spendera större delen av showen med att bara hålla hans ben stilla, men han är beslutsam, The show must go on! Och om den gjorde! Under en tio minuters paus där Hawkins ännu en gång fick stå för underhållningen fick Dave ett gips på benet och ju längre tiden gick desto mindre brydde man sig om att den stora rockstjärnan fick sitta ner på en stol. Under ett litet tal får hela publiken vittna när legenden blir så rörd att han faller i gråt, det är allsång, improvisation och ren kärlek mellan band och publik. 
Tack för igår alla på Ullevi! Tillsammans fixade vi kanske en av de mest minnesvärda Foo Fighters konserterna genom tiderna!!