Att vara själv

Jag har aldrig varit så bra på att vara ensam. Jag är mer utav den sociala typen. Jag gillar att ha människor omkring mig, bjuder hem vänner, ordnar med fester, går ut och träffar folk. Jag har aldrig riktigt förstått vad man ska göra när man är själv. Jag tittar inte ens på film ensam, i mitt huvud finns det ingen mening med att göra det eftersom att man ändå inte har någon att dela med sig av tankarna som har väckts efteråt. Så har det nog varit med allting faktiskt, jag har inte sett någon mening med att gå ut och göra saker, uppleva saker, om jag ändå bara ska vara själv. Upplevelser är ju till för att delas. Så man kan prata om dem och minnas tillsammans. På något sätt känns det mer verkligt då. För om det bara var jag där, då kommer det aldrig vara mer än bara en historia för de andra. 
 
Men. Sedan pappa åkte, det vill säga i söndags, har jag varit tvungen att hantera ensamheten. Jag har dessutom flyttat ut ur lägenheten som jag nästan börjat kalla hemma för att ge plats åt ett par nunnor, och bor nu inne i skolans boendedel. Något som jag trodde skulle vara hemskt. Det visade sig inte vara så farligt, och jag har funnit mig tillrätta här med. De senaste dagarna har gått upp och ner, jag är ju som sagt inte van vid att vara ensam. Jag har alltid en vän, pojkvän eller husdjur i närheten att umgås med. Ibland har det känts riktigt jobbigt. Som en enda lång väntan att få åka hem, som att jag redan är klar här i Sydney och hemlängtan har sköljt över mig som aldrig förr. Men jag vet ju att det är för att jag är ensam, jag vill ha någon att vara med och alla jag älskar finns ju hemma. Tyvärr råkar jag befinna mig på andra sidan jordklotet och har fått förlita mig på mig själv som sällskap, och det har varit sjukt nyttigt. För även om det känts förjävligt ibland har jag kommit fram till att jag är en ganska kul person att hänga med (sålänge jag är på gott humör). Alla tankar måste inte delas med andra, det räcker att man tänker dem själv. Och om jag nu så gärna vill dela med mig av saker finns det ju alltid en kamera att fånga ögonblicket med. För några dagar sedan var jag på konstmuseet, vilket även det är en perfekt sak att göra själv. Jag spenderade över två timmar där, och det kändes helt okej. Idag gick jag dock runt i en park i över fyra timmar och bara njöt. Jag kunde gå i den takt jag ville, åt vilket håll jag än ville, och sätta mig ner precis var jag ville. Ibland bara för att titta, ibland en längre tid för att läsa några sidor ur min bok. Och det var jävligt skönt.
 
Idag var nog första gången i mitt liv jag inte längtade efter att ha någon annan med mig. Jag tyckte att det var helt perfekt att bara vara med mig själv. Idag har jag inte varit ensam, jag har helt enkelt bara varit själv. Och för att vara ärlig är det ganska stort. I alla fall för mig.
 
 
 

Blue Mountains

Juste, jag har glömt att skriva om när jag och pappa var i Blue Mountains. Jag har ju redan varit där en gång, men denna gången bestämde vi oss för att gå åt andra hållet. Istället för att gå uppe till höger gick jag och pappa ner till vänster. Damen bakom receptionen i turistinformationen hade sagt att den planerade rutten skulle ta ungefär tre timmar. Vi köpte en karta och gav oss iväg. Vi började promenaden med 800 trappsteg rakt ner i dalen. Sedan började vi gå i skogen. Bergen skymtade bakom träden och det var väldigt fina stigar. Efter mer än en timme kom vi fram till en rad olika vattenfall. Vi gick trappa ner och sedan trappa upp igen längst med stigen som var planerad efter de bästa utsikterna. Det var 26 grader varmt och det var enbart tur att vi hade med oss så pass mycket vatten som vi hade. Efter nästan tre timmar var vi uppe ur dalen igen. Bara det att vi hade lika lång väg tillbaka till platsen där vi började vår gång. Kvinnan hade lurat oss. Kanske har hon suttit för länge där inne i sin reception och inte provat gå i de tusentals trappstegen själv. När det hade gått 4,5 timmar var vi äntligen framme vid startpunkten igen. Kvällssolen lyste på de tre systrarna och även om jag blivit trött och lite arg under den senare delen av vandrandet så kändes det ändå värt det.
 

God jul!

Det är en speciellt känsla att fira jul borta från allihopa. Mina jular med en väldans massa farande fram och tillbaka. På grund av en något splittrad familj måste jag vanligtvis fira runt fyra jular. Fyra dagar i rad med julmat, paketbyten och att umgås med de allra käraste. Så inte undra på att det är något utav en kontrast till att fira jul här i Sydney. Som tur är har jag min pappa här, annars skulle jag spenderat dagen helt ensam. 
 
Men så blev det inte. Jag fick sällskap och har faktiskt haft en jätte fin dag. Dagen började med att jag överraskade pappa med att ge honom en rakning av skägget i julklapp. En sån där riktig med trim och formning med hjälp av en riktig kniv som när som helst skulle kunnat skära fel och vara livsfarlig. Men som tur är kunde barberaren sin sak och pappa bestämde sig för att slänga in en julklippning utav håret med. Det blev hur bra som helst! 
 
Vi åkte sedan in till stan för att shoppa lite presenter till nära och kära, satte oss på ett fik för att ta en kaffe och kolla på folk, satte oss på en bar för att kolla på ännu mer folk och gick sedan till Svenska Kyrkan. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag tyckte det var den löjligaste idén någonsin när pappa föreslog att vi skulle gå till Svenska Kyrkan till julafton. Jag går inte i kyrkan hemma ens. Typ någonsin. Men det visade sig vara en mycket bättre idé än vi trott. Fast beslutna att fira jul på Hard Rock Café tackade vi dock nej till julbord och nöjde oss med lussebullar, julmust och Kalle Anka. Men så när det var dags och gå så kände jag en starkare motvilja än jag känt på länge. Det är intressant vad lite hemmakänsla kan göra med en. Jag kände mig upprörd att vi tvingat oss själva att vara lite "coola" och fira jul på ett annorlunda sätt. Jag ville stanna på gudstjänst, sjunga med i svenska julsånger och äta julbord med köttbullar, skinka och glögg. Jag ville inte till något jävla Hard Rock Café som är packat med folk som inte förstår att den 24e december är julafton. Så där gick vi, bort från svenska kyrkan som jag tidigare skrattat åt, i ösregn och blixtoväder. Bort från den trygghet jag plötsligt funnit och jag kände inget annat än förtvivlan. Jag valde dock att se det hela som ganska intressant. Att applicera samma situation på en ganska aktuelll debatt som försigår i Sverige idag. Men alla de funderingarna kanske vi kan gå djupare in på en annan dag. 
 
Vi kom tillslut fram till Hard Rock Café. Vi fick en rolig bartender som bjöd på tequilashot, både till sig själv och oss. Han jonglerade med flaskor men tappade två olika fulla flaskor inom loppet av tre minuter och tog helt fel betalt för våra drinkar. Detta förstod vi dock inte förrän efteråt när vi förstod att vi fått två drinkat till priset av typ en och en halv. Vi fick en schysst servitör vid vårat bord och mitt under middagen var det stora fyrverkerier i hamnen utanför. Maten var skitgod rent ut sagt och jag är precis så mätt som jag alltid blir varenda julafton (jättemätt). 
 
Med andra ord blev allt bra ändå. Jag älskar åska, och det kan jag aldrig uppleva hemma som jag gjorde idag. Det kommer fler gånger med svenskt julbord och det är mest intressant att upptäcka den där hemlängtan och känslan av tillhörighet även på en sådan plats som Svenska Kyrkan. Så God Jul på er alla där hemma. Jag ska komma ihåg hur mycket jag saknade alla traditionerna nästa år, men jag kommer även för alltid komma ihåg min allra första jul utomlands.