Att vara själv

Jag har aldrig varit så bra på att vara ensam. Jag är mer utav den sociala typen. Jag gillar att ha människor omkring mig, bjuder hem vänner, ordnar med fester, går ut och träffar folk. Jag har aldrig riktigt förstått vad man ska göra när man är själv. Jag tittar inte ens på film ensam, i mitt huvud finns det ingen mening med att göra det eftersom att man ändå inte har någon att dela med sig av tankarna som har väckts efteråt. Så har det nog varit med allting faktiskt, jag har inte sett någon mening med att gå ut och göra saker, uppleva saker, om jag ändå bara ska vara själv. Upplevelser är ju till för att delas. Så man kan prata om dem och minnas tillsammans. På något sätt känns det mer verkligt då. För om det bara var jag där, då kommer det aldrig vara mer än bara en historia för de andra. 
 
Men. Sedan pappa åkte, det vill säga i söndags, har jag varit tvungen att hantera ensamheten. Jag har dessutom flyttat ut ur lägenheten som jag nästan börjat kalla hemma för att ge plats åt ett par nunnor, och bor nu inne i skolans boendedel. Något som jag trodde skulle vara hemskt. Det visade sig inte vara så farligt, och jag har funnit mig tillrätta här med. De senaste dagarna har gått upp och ner, jag är ju som sagt inte van vid att vara ensam. Jag har alltid en vän, pojkvän eller husdjur i närheten att umgås med. Ibland har det känts riktigt jobbigt. Som en enda lång väntan att få åka hem, som att jag redan är klar här i Sydney och hemlängtan har sköljt över mig som aldrig förr. Men jag vet ju att det är för att jag är ensam, jag vill ha någon att vara med och alla jag älskar finns ju hemma. Tyvärr råkar jag befinna mig på andra sidan jordklotet och har fått förlita mig på mig själv som sällskap, och det har varit sjukt nyttigt. För även om det känts förjävligt ibland har jag kommit fram till att jag är en ganska kul person att hänga med (sålänge jag är på gott humör). Alla tankar måste inte delas med andra, det räcker att man tänker dem själv. Och om jag nu så gärna vill dela med mig av saker finns det ju alltid en kamera att fånga ögonblicket med. För några dagar sedan var jag på konstmuseet, vilket även det är en perfekt sak att göra själv. Jag spenderade över två timmar där, och det kändes helt okej. Idag gick jag dock runt i en park i över fyra timmar och bara njöt. Jag kunde gå i den takt jag ville, åt vilket håll jag än ville, och sätta mig ner precis var jag ville. Ibland bara för att titta, ibland en längre tid för att läsa några sidor ur min bok. Och det var jävligt skönt.
 
Idag var nog första gången i mitt liv jag inte längtade efter att ha någon annan med mig. Jag tyckte att det var helt perfekt att bara vara med mig själv. Idag har jag inte varit ensam, jag har helt enkelt bara varit själv. Och för att vara ärlig är det ganska stort. I alla fall för mig.