Skådespelarens roll

Är det inte konstigt hur många skådespelare fastnar i samma typ av karaktärer? Killen som alltid spelar en misslyckad snubbe i en komedi med kiss- och bajshumor, tjejen som alltid är lite badass samtidigt som alla killar dreglar efter henne, mannen som alltid är lite psyko och kvinnan som oftast infinner sig som mor. 
 
Vem är det som har valt dessa förutbestämda roller? Är det de själva eller regissörerna som efter en välgjord roll föralltid kommer ringa dessa skådespelare för liknande prestationer? Tänk om man fastnar i en roll man inte alls trivs med? Är detta någon av dessa kända personers förbannelse? Eller alla trivs, är nöjda, och omm de inte skulle vara det har de allltid chansen att byta till sig en annan slags identitet? 
 
Så många frågor så få svar. Vad tror ni?

Birdman

Såg precis filmen Birdman. Jag måste erkänna att när min pojkvän tidigare idag avslöjade att han reserverat biljetter till denna film var jag skeptisk. Efter en snabbtitt på trailern var förväntningarna låga. Någonting om en psykiskt instabil man med massor av människor runtomkring som bara skäller och skriker på en teater. En längtan efter att bli något samtidigt som han på ett eller annat sätt har något slags alterego gestaltat som en fågel. Tveksamt om detta var något för mig. 
 
När vi kommer till bion och blir placerade i den minsta sal 4 är vi ensamma. Ytterligare två personer kommer under reklamen och mina förväntningar sjönk om möjligt ännu lägre. Detta är verkligen inte en film någon satsar på. 
 
Filmen börjar, efter ett tag inser jag att filmen är genial. En man med schitzofreni, ett alterego som är mitt uppe i en psykos samtidigt som han försöker göra sin livs första broadwaypjäs. Tidigare känd som skådespelaren till den stora filmen birdman, en karaktär som fastnat i hans inre. Mitt psykologi-intresserade jag applåderar uppspelt. Detta är genialt. Ett välbeskrivet psykostillstånd av schitzofreni, en sjukdom som alltid intresserat mig med sin komplexitet. Musiken förstärker allt som händer i hans huvud. Alla på den här teatern är galna. 
 
Filmen slutar konstigt. Påvägen hem läser jag ännu mer om hur schitzofrenins symptom. Mina förväntningar överträffades tusen gånger om. 

Hur hälsar man?

Dagens tanke; 
Om fyra timmar ska jag träffa en gammal kompis till min mamma. Han ska komma och köpa en möbel av mig och jag har inte träffat honom på kanske femton år. Några få minnen och foton sedan jag var bebis är allt jag vet av honom. Hur hälsar man på en sån person? Kanske har han starkare minnen av mig, ska man ändå skaka hand på ett lagom väluppfostrat sätt? Eller räcker det med ett hej? Kramas kan man ju absolut inte göra, jag känner ju knappt människan. 
Varför ska sociala koder vara så himla krångliga! Kan inte ett någon skriva en instruktionbok?