Birdman
Såg precis filmen Birdman. Jag måste erkänna att när min pojkvän tidigare idag avslöjade att han reserverat biljetter till denna film var jag skeptisk. Efter en snabbtitt på trailern var förväntningarna låga. Någonting om en psykiskt instabil man med massor av människor runtomkring som bara skäller och skriker på en teater. En längtan efter att bli något samtidigt som han på ett eller annat sätt har något slags alterego gestaltat som en fågel. Tveksamt om detta var något för mig.
När vi kommer till bion och blir placerade i den minsta sal 4 är vi ensamma. Ytterligare två personer kommer under reklamen och mina förväntningar sjönk om möjligt ännu lägre. Detta är verkligen inte en film någon satsar på.
Filmen börjar, efter ett tag inser jag att filmen är genial. En man med schitzofreni, ett alterego som är mitt uppe i en psykos samtidigt som han försöker göra sin livs första broadwaypjäs. Tidigare känd som skådespelaren till den stora filmen birdman, en karaktär som fastnat i hans inre. Mitt psykologi-intresserade jag applåderar uppspelt. Detta är genialt. Ett välbeskrivet psykostillstånd av schitzofreni, en sjukdom som alltid intresserat mig med sin komplexitet. Musiken förstärker allt som händer i hans huvud. Alla på den här teatern är galna.
Filmen slutar konstigt. Påvägen hem läser jag ännu mer om hur schitzofrenins symptom. Mina förväntningar överträffades tusen gånger om.