Lalleh som ett pepparkorn

Gårdagens arbetspass... Herregud. Igår skulle jag för andra året i rad och för femte omgången jobba på Julgalan, som igår hölls i Helsingborg. Vi i serveringspersonalen hade blivit lovade total koll och trygghet i vad som skulle göras och på vilket sätt så sent som i onsdags av projektledaren. När vi kommer till stället känns det fortfarande bra. En genomgång av alkoholtillståndmydigheten och en snabb inskrivning i alla lönelistor. Som hovmästare var jag sjukt taggad på kvällen! 

 

Men sen börjar det. Dukningen är en hel dag försenad. Inte ett enda bord har ens så mycket som en duk. Vi snackar bord i nordens största tält, bord som ska rymma 7000 ätande gäster. Dukar, löpare, servetter rullas ut och görs i ordning. Glas placeras ut. Helt utan någon som säger till hur det ska se ut. Alla bord ser olika ut. Över hundra servitriser gör på sitt eget sätt. Ingen chans att få kontakt och berätta för alla hur det är meningen att det ska se ut. De röda mattorna på golvet är inte utrullade, bar-borden är inte utplacerade, barerna har inte fått sina saker och inte en enda servetris har en aning om vilka bord som är deras. Disk-stationerna lyser med sin frånvaro och ingen vet när det kommer bli varmt i tältet. Som tur är jobbar jag inte direkt under projektledaren, min närmsta chef tar tag i problemet och delar ut oss på bord, två bord på varje servetris och fyra hovmästare. Runt 100 bord. Under tiden gästerna börjar välla in får vi reda på att projektledaren tycker vi ska ta en sektion till, att hon inte har personal nog att ta den sektionen. Vi snackar 26 bord till. Det håller inte. Och jag vill be de som satt på hela D-sektionen om ursäkt för den urusla servicen som vi ändå försökte ge mellan runderna.

 

Gästerna skulle visas till bordet, istället bllir de skickade med dåliga beskrivningar som förvirrat kom till mig, de som satt sig ner fryser och undrar över filtar. Och någonstans vid 21-tiden är både snaps ochh vin slut i vår bar. En av mina servetriser mötte en kvinna gråtandes. Hon hade fått detta i födelsedagspresent och köpt det dyraste paketet, nu frös hon så mycket och var så himla ledsen att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Vi såg henne inte mer under resten av kvällen.

 

Showen är som den alltid är på julgalan, om tallrikarna inte dukats av innan den börjar så brukar det vara väldigt svårt att komma åt dem under själva akten. Men vi försökte vårat bästa, vi gjorde verkligen det. Ingen ska behöva sitta med matrester framför sig under en konsert. 

 

Gäster som bara betalt för bara själva showen stod och blockerade alla gångar, att utrymma stället skulle blivit extremt svårt, och det var otroligt påfrestande att tränga sig fram i massorna med flaskor i händerna och 8 tallrikar med matrester i famnen. Det blev ingen disk-station. Istället fick vi ställa disken i ett yttertält med glasdörrar. Gästerna fotade misären. Det var pinsamt. 

 

Tillslut var äntligen det hela slut. Plötsligt inser vi att vår serveringsstyrka, inhyrd tillsammans med egen chef, är de enda som är kvar. De andra har fått gå. Projektledaren undrar om vi inte kan röja hela lokalen själva. Klockan är ett på natten, och vi är snart klar med våran del, ca 1/3 av lokalen. 

 

Under tiden står garderoberna totalt underbemannade och gästernas jackor hänger inte på rätt ställe. Vår styrka får springa ut i yttertältet, helt utan värme i bara skjortor och agera garderobspersonal. Helt utan någon erfarenhet med skrikande människor. Privatpersoner släpps in under uppsikt av oss och får själva leta upp sina jackor. Situationen är desperat. Tillslut har de flesta fått sina jackor och min chef har stått på sig och sagt att vi skulle få gå. Efter 13,5h arbetspass har ingen serveringspersonal blivit serverad någon mat. Iställlet har vi fått äta några av de kalla resterna från gästernas julbord. 

 

Idag läser jag gästernas upplevelse på olika kommentarsfält. Jag förstår er! Och jag hoppas att ni förstår att alla verkligen gjort allt vi kunnat för att hålla ihop de hela under kvällen. Någon gick fel någonstans. Jag hörde att tältet i sig blev försenat på grund av stormen. Någon förklaring måste det finnas. Men vi kämpade på allihopa! Och tack som tusan för er som såg hur mycket vi kämpa, ni som höll er lugna och ni som sa några uppskattande ord. Det värmde verkligen i kylan!