Lalleh som ett pepparkorn

Hela mitt liv har jag varit en häst-tjej. Vissa blir lite förvånade när jag säger det. Hon? Den där bruden, är hon verkligen en sån..där..? Och jajamen, det är jag! På senaste tiden har jag även hittat en ny liten kamrat att sitta upp på någon gång ibland. Han är en av de tjurigaste hästarna jag träffat, men med lite mer temprament än vad en ponny skulle haft. Enough is enough tycker hästen när jag försöker få honom att springa där  i paddocken varv efter varv, sedan står han och sparkar på stället tills någon av oss ger sig.

 

När jag står och borstar hästen kommer en liten flicka fram till mig, vill klappa men är lite rädd, för hästen är ju så himla stor. Hon berättar att hon rider på den minsta lilla ponnyn ute i hagen och har ramlat av fyra gånger. Jag tröstar med att det sägs att man ska ramla av 100 gånger innan man är en riktigt duktig ryttare, sedan berättar jag om gången då jag ramlade rakt ner i en vattenpöl och blev helt genomvåt. 

 

Men när jag sedan sittter där på den arga hästen, som förmodligen fortfarande har träningsvärk sedan sist vi sprang där i paddocken, kommer jag på mig själv med att vara lite rädd för att ramla av. Kanske är det mer än fem år sedan jag ramlade i backen med en häst som galopperar som en galning runt mig. Det är så längesedan att jag glömt hur det känns. Jag tror det skulle göra mer ont nu än det gjorde på den tiden. En gång ramlade jag av samma häst tre gånger på samma ridpass, vi skulle sedan bli kamrater i flera år framöver. Det skulle jag nog inte våga idag. 

 

Allt blir så himla mycket mindre skrämmande när man är sådär liten och tror man kan allt.