Lalleh som ett pepparkorn

Nu har jag varit hemma i 2,5 månad. Snart har nästan all tid som jag varit borta gått även här hemma. Mitt stora äventyr som jag sett fram emot har blivit till inget annat än fina minnen. 

 

Det absolut sjukaste med att sätta fötterna på svensk mark den där dagen jag kom hem var att sekunden jag kom hem kändes alltihop så overkligt. Hela Sydney, människorna jag träffat, sakerna jag sett och upplevt var så distansierade på något vis. Nästan inte på riktigt. Jag kramade om min pojkvän som jag saknat så mycket och vips, på en sekund, samtidigt som jag stod där på flygplatsen inborrad i hans tröja och omgiven av doften av hemma så kändes Sydney som en dröm. 

 

När jag har pratat, analyserat och reflekterat över hela praktikperioden i skoluppgifter har det såklart känts otroligt lärorikt. Jag kan se på mina erfarenheter med objektiva ögon och inse att jag är en annan nu, att det har påverkat mig. Och det är nog det som spelar roll, det som gör det verkligt ändå. För även om det från och med nu kommer vara ett minne blott så vet jag att det verkligen, på riktigt, förändrat mig. Och det sitter kvar. Det sitter kvar nu efter en tid hemma, och det kommer sitta kvar för alltid. Och för det kommer jag vara evigt tacksam att jag vågade ge mig iväg, även om det faktiskt är väldigt skönt att vara hemma igen.