Spring, bara spring.
Luften är kall och det är mörkt. Musiken dunkar i hörlurarna och benen förflyttar sig, fram och tillbaka, framm och tillbaka. Ibland flyger jag. Millisekunder av viktlöst tillstånd där jag svävar över marken innan fötterna återigen träffar marken. Det är musiken som lyfter mig framåt. Utan den skulle varje steg känts som cement.
Det är över ett halvår sedan jag var igång med löpningen, men nu äntligen har jag bestämt mig för att göra tid i min hektiska vardag för dessa små underbara ögonblick. Först en halvmil på under en halvtimme, sen milen på under en timme. Däremelllan några intervallpass, sedan är jag tillbaka i samma gamla form som jag en gång varit.
Det känns så härligt, som att mina muskler har saknat det, som att de glädjs åt att få jobba i de välkända rörelserna igen. Hur kunde jag glömma känslan efter en härlig joggingtur?
