Konstrunda
Dagen har ägnats åt den årliga konstrundan.
En påsktradition som har hängt med så länge jag kann minnas. Bilfärd med nära och kära ut till ataljéer, hem och lokaler där konstnärer från hela skåne valt att visa upp sina verk.
Hur underbart som helst, även om vädret faktiskt inte var med oss denna gången heller.
När jag går där och tittar på vackra färger på duk och roliga figurer i lera flyter tankarna som vanligt iväg. Dessa människor lever i sina små ataljéer, målar och är kreativa. Priserna på verken är deras lön och detta är deras jobb. De gör något de verkligen älskar, även om alla vet att de flesta konstnärerna inte lever det fetaste livet så har de så de klarar sig och äger vackra trädgårdar och gulliga hus.
Och vad gör då jag själv med mitt eländiga liv? Jag får ont i magen. Jag lever inte ut någon dröm. Jag gör absolut ingenting av värde för mitt framtida liv. Jag har en lön där livet nätt och jämnt går runt. Varken mer eller mindre. Pengar för framtida upptåg är alltså inte en motivation. Dessutom är jobbet mest ett enda långt marathonlopp. Jag är en hjälte varje gång jag utmattat tar mig över mållinjen och arbetsdagen äntligen är över. Jag är telefonförsäljare. Detta är inget jag vill göra för resten av livet och detta är inget jag vill fortsätta klättra inom. Ingen motivation där heller. Det jag gör med mitt liv just nu är mest tidsfördriv. Det får dagarna att gå. Jag är inte som kontnärerna. De är modiga. Har någon gång vågat ta en risk och ge upp allt för det de älskar att göra allra mest. Jag vågar inte det. Jag sitter hellre här med en klump i magen och låter livet rulla på i vöntan på något bättre.
Ge mig motivation. Ge mig en dröm att jaga. Ge mig mod.
