Lalleh som ett pepparkorn

   Plötsligt kände hon hur hela hennes kropp slets till sidan och hon rullade ner i vallgraven på de vassa stenarna med Johan ovanpå sig. I exakt samma sekund rusade tåget, tjutandes förbi. Johan reste sig upp från henne, han var väldigt andfådd. Han satte sig bredvid henne och hämtade andan, utan att ens titta på henne. Moa strök bak håret som hade hamnat över hela hennes ansikte och kände blod från sår som de vassa stenarna hade rispat upp. Konstigt nog gjorde de inte ont. Hon satte sig upp och tittade på Johan. Vad gjorde han här? Hur visste han att hon var påväg hit? Varför hade han själv slängt sig framför tåget, på henne och sen nerför stenarna? Han hade riskerat sitt eget liv för henne. Varför? Så många frågor på samma gång, hon insåg själv inte vad hon hade utsatt sig själv för, hon undrade varför tåget inte hade kommit tidigare.

"Moa... Vad i helvete håller du på med?" Johan tittade på henne, hans blick kändes genomborrande. Som om han såg rakt igenom henne, beskådade hennes innersta tankar. Hon kände sig väldigt påkommen på något underligt sätt. Ännu en gång visste Moa inte vad hon skulle svara. Hur skulle hon kunna förklara det? Hon visste ju inte själv vart hon var påväg innan hon väl låg där och kände den iskalla rälsen mot ryggen. Hon kände hur de salta tårarna brände i såren på hennes kinder och istället för att ge en förklaring började hon snyfta häftigt. Hon kunde inte stoppade, fast hon såg Johans förtvivlade min kunde hon inte hålla det inom sig mer, hon hade inte gråtit på ett halvår. Inte gråtit sedan hon hade sett sin syster ligga livlös i kistan på sin begravning. Inte gråtit sedan hon sist hade förlorat någon. Nu skulle hon också förlora någon, hon kände det. Hon såg det. Även fast hon kände hur Johan nu lade sin arm över henne som någon slags tröst så kände hon det. Ändå kunde hon inte låta bli att begrava sina ögon mot hans axlar och andas in hans lukt. En sista gång, den sista gången. Han tog henne i handen och reste sig upp, tog henne med sig tillbaka mot skolan.

   De vandrade genom skogen, solen hade rest sig en aning men kylan var fortfarande bitande kall. Skolan låg mycket längre bort än vad Moa hade uppfattat det som när hon sprang, det tog nästan tjugo minuter innan de tillslut såg skolan torna upp sig som ett stort slott igen.
Johan släppte med ens hennes hand när de kom innanför skolområdet. Han tittade allvarligt på henne.
"Mina ord består, jag kan faktiskt inte vara med någon som dig. Jag gillar dig jätte mycket, det gör jag. Men ibland måste jag få tänka på mig själv också, både du och jag vet vad som har hänt mig, och mer av detta är det sista jag behöver." Han böjde sig fram och gav henne en lätt kyss. Hon kysste tillbaka, så intensivt hon kunde. Kanske i hopp om att det skulle få honom att stanna, hon visste inte säkert. Plötsligt kände hon hur Johan puttade bort henne. Ännu en gång gick han från henne. Hon ramlade ihop på marken. Kände frosten fukta hennes byxor och tittade på hur han snabbt försvann in genom skolans dörrar.
  Plötsligt, ännu en gång reste hon sig snabbt upp och började springa, men denna gången efter Johan. Hon var tvungen att verkligen få honom att förstå, hon hade förvandlats till en tillbakalutad, svårfångad tjej till tjejen som var desperat efter hans närhet. Om hon förlorade honom skulle hon förlora sig själv. Hon sprang in genom entré dörrarna, in genom killarnas korridor och mot hans rum, men så långt hann hon inte innan hon såg Johan upptryckt mot korridorsväggen med Cajsa över sig. Grovhånglandes. Hon hann inte ens tänka innan hon vände om och sprang åt motsatt håll, i hopp om att de inte hade sett henne. Moa sprang till sitt rum, hennes rumskamrat hade tydligen begett sig till matsalen för att äta frukost, rummet var tomt. Hon rotade genom sin skrivbordslåda, sedan sitt nattduksbord. Var hade hon lagt den? Sedan kom hon på det, hon lyfte sin madrass och tog fram pistolen. Tog ett djupt andetag och riktade den mot sitt huvud och blundade. Hon hörde klampandes fotsteg utanför, kanske springandes, hon brydde sig inte så mycket. Utan Johan var hon ingenting, utan honom betydde ingenting någonting. Hon öppnade sina ögon igen, kände hur ännu en tår rinna ner för kinden. Hon placerade sitt finger på avtryckaren och tryckte lätt och avvaktande. Plötsligt öpnnades dörren och av ren chock hoppade hon till och tryckte till avtryckaren, hon såg Johans skräckslagna min, hörde en öronbedövande knall och ramlade ihop på golvet. Hon hörde avlägset Johans gälla skrik. Det var knappt hon kunde urskillja orden.
"Moa! Förlåt! Det var inte jag, det var hon som bara började hålla på! Nu har jag förstått, jag vill inte vara med någon annan än dig! Moa!"  Allting tonades av i en allt mörkare dimma.
  I mörkret kunde hon urskillja någonting, det var skuggan från drömmen. Skuggan gapskrattade hånfullt.
"Pang! Du är död! Pang! Du är död!" Sjöng den. Sedan blev allt svart.